The odd feeling

Idag för 29 år sedan satt jag med Kristian framför TVn i vår lägenhet i Kållered. Jag antar att Sven var någonstans och jobbade. Kristian var 10 månader då, men kunde redan gå då. Han satt alltid väldigt rak i ryggen och vi tittade på när muren mellan dåvarande Öst- och Västtyskland revs ner. En ganska underbar känsla för en som varit i Östtyskland och insett att det inte var ett land som jag eller någon annan ville bo i på grund av dess styre. Jag hade dessutom varit på skolresa i båda dessa länder, gjort ett specialarbete om muren och tydligt insett vad som hände runt den.

Telefonen ringde och det var brorsan som sa att de trodde att morfar var död. Min reptilhjärna gick igång för känslan blev alldeles för absurd. Man rev muren, som hade funnits hela mitt liv, samtidigt som morfar skulle vara död. Mitt svar blev helt enkelt att antingen så är man död eller så lever man. Men det visade sig att han var död. Moster hade varit i Göteborg och tagit honom på besök till mamma i Uddevalla och de hade haft en trevlig dag. När de kom tillbaka till huset i Göteborg hade han lagt sig för att vila och moster hade gjort iordning kvällsté. När hon ropade kom han inte upp från källarvåningen och hon gick ner till honom. Det hade inte varit något konstigt med honom innan förutom att hon hade hört flera djupa andetag/suckar upp till husets mellanvåning. Så inte undra på att ingen trodde att han inte var död. Och muren revs ner av en massa hjälpande händer!