I den fantastiska skrivkursen jag går på nu så skulle vi skriva en krönika. Det finns en mängd historier att berätta, som bara kommer till mig, och här kommer en i krönikeform:
Automatiskt mailsvar: vi går vidare utan dig
När man var liten fanns det vissa saker man absolut inte pratade om.
Inte döden. Inte pengar. Och definitivt inte sådant som kunde göra vuxna obekväma.
Det märktes direkt. Samtalet gled undan. Någon började plocka med något. Och så kom det:
“Jaha… ska det bli regn i helgen?”
Ämnet var därmed avslutat.
Det är fascinerande hur väl den strategin lever kvar i arbetslivet.
För det talas ofta om kompetensbrist. Vi behöver mer kompetens, mer kunskap, mer utbildning. Det låter
handlingskraftigt.
Men det finns en fråga som sällan ställs:
Vad händer när kompetensen faktiskt finns?
För kompetens är inte bara något som fyller ett tomrum. Den gör saker. Den ställer frågor. Den ifrågasätter sådant som “alltid har fungerat”.
Och då händer något intressant.
Inte öppna konflikter. Inte tydliga samtal.
Utan tystnad.
I många sammanhang efterfrågas kompetens – fram tills den börjar få konsekvenser.
Då förändras något.
Mailen blir färre. Svaren kortare. Frågor försvinner. Och till slut uppstår den där moderna lösningen på obekväma situationer:
Man slutar helt enkelt att höra av sig.
Det är ändå imponerande effektivt. Inga jobbiga diskussioner. Ingen behöver stå för ett beslut. Och i bakgrunden finns ofta ett ledarskap som bidrar till lugnet genom att inte göra någonting alls.
Att inte agera är ju också en form av ledarskap.
Särskilt när målet verkar vara att kompetens inte ska störa för mycket.
Som vuxen kan man göra slut på många sätt. Ett av de smidigaste är via mail. Följt av tystnad. Gärna med en chef i kopia som också väljer att titta åt ett annat håll.
Så kanske är problemet inte att det saknas kompetens.
Kanske är problemet att man fortfarande gör som när man var liten.
När något blir lite för sant—
blir svaret inget svar alls.
