Chisinau, Moldavien

 Nu har jag varit på ett av årets jobbresor (mest blivit undervisning i perioden februari - april). Denna gång var det en inbjudan till att vara med på en EU COST Action som handlar om utveckling av landsbygden med hjälp av teknik. Självklart är jag mest intresserad av digital teknik och hur den kan hjälpa till för att få jämställdhet mellan stad och landsbygd. 

Det har varit flera nya upplevelser, dels har jag inte varit i Moldavien tidigare. Huvudstaden är varm, ren och väldigt tyst. Inte så mycket folk ute på gatorna och inte mycket trafik för att vara mitt i en huvudstad. Bra mat och hyfsat billigt. Det går bra att göra sig förstådd på enkel engelska och det går alldeles utmärkt att betala med kort. 

Byggnaderna är en kombination av gamla ryska hus, ännu äldre moldaviska samt nybyggnader med europeisk arkitektur. En hel del ombyggnader som är på gång och som ska förnya staden. 

Att vara del av en COST Action är ett sätt att komma i kontakt med europeiska forskare och det måste jag säga att jag har gjort. Moldavien, Rumänien, Slovakien, Norge, Finland, Portugal, Irland är en del av de länder som varit representerade. Intressant att inse hur olika vi ser på saker, t ex vad är emergent technologies och vilka som bor på landsbygden. 

En bok om maktens små mekanismer

Jag har länge burit på tanken att skriva en bok om makt.

Inte den synliga makten, den som finns i titlar, ämbeten eller formella beslut. Utan den vardagliga makten: den som visar sig i vem som får information, vem som får tillträde, vem som blir trodd och vem som långsamt görs till problemet.

Det jag vill undersöka är hur makt kan röra sig genom relationer, institutioner och berättelser. Hur omsorg kan blandas med kontroll. Hur praktiska beslut kan få existentiell betydelse. Hur egendom, tid, dokument och tillgång till andra människor kan bli delar av ett större mönster.

Jag vill inte skriva en bok som pekar ut enskilda personer. Det intressanta är inte att namnge, utan att förstå. Vad händer när någon förlorar tillgång till sammanhang där hen tidigare haft en självklar plats? Vad händer när berättelsen om en människa börjar förskjutas? Vad händer när system som ska skydda eller ordna i stället blir arenor för konflikt?

Boken jag föreställer mig skulle handla om utestängning, berättelsemakt och institutionell makt. Om hur tid kan användas som fördröjning. Om hur människor kan påverkas, direkt eller indirekt, genom andra. Om känslan av att inte bara förlora kontroll över saker, utan över själva bilden av verkligheten.

Det svåra är att skriva om sådant på ett ansvarsfullt sätt.

Jag vill skriva sant, men inte vårdslöst. Jag vill skriva personligt, men inte utpekande. Jag vill undersöka erfarenheter och mönster utan att göra texten till en dom över andra människor.

Kanske är det just därför boken behöver skrivas med varsamhet. Inte som ett avslöjande, utan som en undersökning. Inte som en anklagelse, utan som ett försök att förstå hur makt fungerar när den är nära, lågmäld och svår att bevisa.

För mig handlar boken ytterst om berättelsen.

Vem får beskriva vad som hände?
Vem blir trovärdig?
Vem blir misstänkliggjord?
Och vad händer med en människa när hennes version av verkligheten gång på gång trängs undan?

Det är där jag tror att boken börjar.

När omsorg blir medberoende

 

Jag har börjat fundera på en sak som är svår att sätta ord på utan att det låter som en anklagelse.

Medberoende.

Inte som ett begrepp man slänger ur sig i förbifarten, utan som ett mönster som kan uppstå i nära relationer – ofta utan att någon riktigt märker när det händer.

Det börjar nästan alltid i något som ser ut som omsorg.

Att hjälpa. Att stötta. Att finnas där.
Att ta ansvar när någon annan inte riktigt gör det.

Och det är just därför det är så svårt att se.

För var går egentligen gränsen mellan omsorg och att långsamt börja bära någon annans liv?

Jag har sett situationer där personer gång på gång kliver in, förklarar, jämnar ut, skyddar, tar över. Inte för att kontrollera – utan för att det känns nödvändigt. För att alternativet känns värre.

Och runt det kan det växa fler lager.

Någon annan börjar i sin tur anpassa sig till den som “alltid tar ansvar”. Försöker inte skapa konflikt. Låter saker passera. Håller ihop det som annars riskerar att falla isär.

Och plötsligt finns där en struktur.

Där ingen egentligen har valt den.
Men där alla ändå rör sig inom den.

Det som gör det här så svårt är att det inte drivs av illvilja.

Tvärtom.

Det drivs ofta av lojalitet, rädsla för vad som händer annars, och en stark vilja att få saker att fungera. Att hålla ihop familjen. Att undvika det som känns för svårt att ta i.

Men priset kan bli högt.

För när någon alltid kliver in och tar ansvar, så ges aldrig utrymme för den andra att göra det.
Och när någon alltid anpassar sig, så blir det svårt att ens formulera vad man själv vill.

Det är här jag tänker att medberoende blir ett användbart ord. För att förstå ett mönster som annars är väldigt svårt att se när man står mitt i det.

Och kanske också för att ställa en obekväm fråga:

Vad händer om ingen längre kliver in och håller ihop det?

Det är en fråga som inte har något enkelt svar.

Men det är ofta först där som något faktiskt kan börja förändras.

Ett rättssystem som fastnar i evighetstvister skrämmer bort sina egna domare

Svenska domstolar har svårt att rekrytera och behålla domare.

Samtidigt växer balanserna, och handläggningstiderna blir längre.

Det brukar förklaras med resursbrist.
Men det är bara en del av bilden.

En annan fråga är mer obekväm:
Vad är det egentligen för arbete vi erbjuder?

I dag präglas delar av rättssystemet av processer som aldrig riktigt tar slut. Ärenden som drivs vidare genom överklaganden, kompletteringar och sidospår – inte nödvändigtvis för att rättsfrågan är oklar, utan för att systemet tillåter det.

Varje steg är i sig motiverat.
Men helheten blir något annat.

När samma konflikt återkommer i nya former, i nya instanser, utan tydliga stoppmekanismer, förändras också karaktären på domstolarnas arbete. Från att avgöra tvister – till att administrera dem över tid.

Detta är inte bara ett effektivitetsproblem.
Det är ett designproblem.

Rättssystemet är byggt för att säkerställa att varje part får sin sak prövad. Men det är betydligt svagare när det gäller att sätta gränser för hur länge en process kan fortsätta.

Konsekvensen blir att den som driver mest också påverkar mest.
Inte genom att ha rätt i sak – utan genom att utnyttja systemets uthållighet.

Det påverkar inte bara parterna.
Det påverkar också domstolarna som arbetsplats.

Vem vill arbeta i ett system där uppgiften allt oftare blir att hantera utdragna konflikter utan tydlig riktning eller avslut? Där avgöranden inte alltid innebär slutpunkter, utan snarare nya början?

Det är därför inte förvånande att rekryteringen av domare är en utmaning, inte minst i delar av landet där kompetensförsörjningen redan är ansträngd.

Frågan är inte bara hur många domare som behövs – utan vilken typ av arbete de förväntas utföra.

Rättssäkerhet är avgörande.
Men rättssäkerhet utan proportion riskerar att urholka både effektivitet och legitimitet.

Ett rättssystem måste kunna göra två saker samtidigt:
ge människor rätt att få sin sak prövad – och säkerställa att processer faktiskt kan avslutas.

I dag är balansen förskjuten.

Ett system som inte kan sätta punkt riskerar till slut att tappa både tempo, kompetens och förtroende.

Anhöriga, vård och ett förlorat självbestämmande

 

Jag har tänkt på en händelse och hur den kan skapas i ett informellt system.

En anhörig har enligt svensk lag ingen rätt att fatta beslut om vård för en vuxen person. Ändå är det ofta precis det som händer i praktiken. I mötet med vården är det inte ovanligt att anhöriga, ganska snabbt och ganska tyst, tar över kommunikationen.

Och där någonstans uppstår ett glapp.

Enligt Patientlagen (2014:821) ska vården bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Vård får bara ges med patientens samtycke. Det är tydligt, och det är starkt formulerat.

Men i vardagen är det inte alltid lika tydligt.

När patienter är äldre, trötta eller sköra händer något i dynamiken. Anhöriga kliver fram – ofta av omsorg, ibland av oro, ibland för att någon måste ta ansvar i en situation som känns otydlig. Vården, som redan är pressad, möter detta genom att låta det fungera så.

Det är inte konstigt. Det är mänskligt. Och det är praktiskt.

Men det innebär också en risk.

För ganska snabbt kan vården börja luta sig mot den anhörigas röst istället för patientens egen. Inte för att någon bestämmer att det ska bli så, utan för att det bara… blir så.

Och det är just det som är problemet.

Självbestämmandet försvinner inte genom ett beslut. Det försvinner genom ett stilla skifte i praktiken.

Jag har pratat med personer inom vården som beskriver hur anhöriga ibland driver på för mer behandling – inte för att det nödvändigtvis gynnar patienten, utan för att det är svårt att acceptera begränsningar i livets slutskede. Det är en djupt mänsklig reaktion. Ingen vill vara den som “ger upp”.

Men konsekvensen kan bli att vård ges som ökar lidande utan att förbättra livskvaliteten.

Samtidigt finns lagstiftningen där, tydlig och stark, som säger att det är patientens vilja som ska styra.

Det är här jag tycker att det blir intressant på riktigt.

För det här handlar inte om enskilda anhöriga. Och det handlar inte om enskilda medarbetare i vården. Det handlar om ett system där lagens intentioner möter en komplex verklighet – och där praktiken ibland glider iväg utan att någon riktigt märker det.

Självbestämmandet i svensk vård är starkt i teorin. Men i praktiken är det förvånansvärt skört.

Och kanske är det just därför det är så viktigt att prata om det.

Inte för att peka ut någon. Utan för att påminna om att patientens röst inte alltid är den som hörs tydligast – och att det faktiskt är vårt gemensamma ansvar att se till att den inte försvinner.

Möblerar om

Jag håller på och möblerar om i huset, allt för att få plats med viktigaste. Det är inte stort, men räcker till det som behövs.

För er som vill lyssna på den eminenta nyårskonserten i Fjällbacka kyrka finns den här:  https://youtu.be/E_BNv2vSuvc?si=AqDQxVO-y_QYuCly&sfnsn=mo

Krönika

 I den fantastiska skrivkursen jag går på nu så skulle vi skriva en krönika. Det finns en mängd historier att berätta, som bara kommer till mig, och här kommer en i krönikeform: 

Automatiskt mailsvar: vi går vidare utan dig

När man var liten fanns det vissa saker man absolut inte pratade om.

Inte döden. Inte pengar. Och definitivt inte sådant som kunde göra vuxna obekväma.

Det märktes direkt. Samtalet gled undan. Någon började plocka med något. Och så kom det:
“Jaha… ska det bli regn i helgen?”

Ämnet var därmed avslutat.

Det är fascinerande hur väl den strategin lever kvar i arbetslivet.

För det talas ofta om kompetensbrist. Vi behöver mer kompetens, mer kunskap, mer utbildning. Det låter 

handlingskraftigt.

Men det finns en fråga som sällan ställs:
Vad händer när kompetensen faktiskt finns?

För kompetens är inte bara något som fyller ett tomrum. Den gör saker. Den ställer frågor. Den ifrågasätter sådant som “alltid har fungerat”.

Och då händer något intressant.

Inte öppna konflikter. Inte tydliga samtal.

Utan tystnad.

I många sammanhang efterfrågas kompetens – fram tills den börjar få konsekvenser.

Då förändras något.

Mailen blir färre. Svaren kortare. Frågor försvinner. Och till slut uppstår den där moderna lösningen på obekväma situationer:

Man slutar helt enkelt att höra av sig.

Det är ändå imponerande effektivt. Inga jobbiga diskussioner. Ingen behöver stå för ett beslut. Och i bakgrunden finns ofta ett ledarskap som bidrar till lugnet genom att inte göra någonting alls.

Att inte agera är ju också en form av ledarskap.

Särskilt när målet verkar vara att kompetens inte ska störa för mycket.

Som vuxen kan man göra slut på många sätt. Ett av de smidigaste är via mail. Följt av tystnad. Gärna med en chef i kopia som också väljer att titta åt ett annat håll.

Så kanske är problemet inte att det saknas kompetens.

Kanske är problemet att man fortfarande gör som när man var liten.

När något blir lite för sant—

blir svaret inget svar alls.