Jag har börjat fundera på en sak som är svår att sätta ord på utan att det låter som en anklagelse.
Medberoende.
Inte som ett begrepp man slänger ur sig i förbifarten, utan som ett mönster som kan uppstå i nära relationer – ofta utan att någon riktigt märker när det händer.
Det börjar nästan alltid i något som ser ut som omsorg.
Att hjälpa. Att stötta. Att finnas där.
Att ta ansvar när någon annan inte riktigt gör det.
Och det är just därför det är så svårt att se.
För var går egentligen gränsen mellan omsorg och att långsamt börja bära någon annans liv?
Jag har sett situationer där personer gång på gång kliver in, förklarar, jämnar ut, skyddar, tar över. Inte för att kontrollera – utan för att det känns nödvändigt. För att alternativet känns värre.
Och runt det kan det växa fler lager.
Någon annan börjar i sin tur anpassa sig till den som “alltid tar ansvar”. Försöker inte skapa konflikt. Låter saker passera. Håller ihop det som annars riskerar att falla isär.
Och plötsligt finns där en struktur.
Där ingen egentligen har valt den.
Men där alla ändå rör sig inom den.
Det som gör det här så svårt är att det inte drivs av illvilja.
Tvärtom.
Det drivs ofta av lojalitet, rädsla för vad som händer annars, och en stark vilja att få saker att fungera. Att hålla ihop familjen. Att undvika det som känns för svårt att ta i.
Men priset kan bli högt.
För när någon alltid kliver in och tar ansvar, så ges aldrig utrymme för den andra att göra det.
Och när någon alltid anpassar sig, så blir det svårt att ens formulera vad man själv vill.
Det är här jag tänker att medberoende blir ett användbart ord. För att förstå ett mönster som annars är väldigt svårt att se när man står mitt i det.
Och kanske också för att ställa en obekväm fråga:
Vad händer om ingen längre kliver in och håller ihop det?
Det är en fråga som inte har något enkelt svar.
Men det är ofta först där som något faktiskt kan börja förändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar