Ibland blir det mycket blandade känslor på en dag och idag var det en sån dag.
Jobbet, som inte berett mig speciellt mycket glädje, visade sig från en alldeles strålande sida idag. Min förhoppning är att det fortsätter så och då kan det bli riktigt trevligt!
Tyvärr har jag fått en efterreaktion av att få reda på vad det är som är fel med mig och av att inte ha fått mer info. Farbror doktorn har fått ett brev och min förhoppning är att han svarar på det och att jag blir lite lugnare. Just nu är jag mest inne på att jag blir invalidiserad för livet. Innerst inne vet jag att det inte är så, men hopplösheten kan breda ut sig ibland. Förhoppningsvis är sjukgymnasten, som jag ska till på fredag, positiv och fattar att jag vill CYKLA. Den sjukgymnast jag hade sist försökte få mig att springa och det är ju inte alls min grej, så det skar sig ganska rejält.
Lycka var det över att jag lyckades cykla hem från jobbet idag. Visserligen tog det sin tid, men det spelade inte någon roll. En skön känsla var det att småsusa fram. Även om det inte är min förtjusning att försöka cykla genom stan. Mer skräckblandat än ett nöje.
Riktigt förbannad blev jag på äldste sonen - ungdjäveln har börjat röka. Ett av mina favoritutryck är: " Hur dum får man bli?" och detta tycker jag passar in på detta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar