fredag 9 oktober 2026
torsdag 8 oktober 2026
Från blogg till bok
När jag började skriva TusenTanten 2008 hade jag ingen tanke på att det en dag skulle bli en bok. Jag skrev om det som pågick just då: arbete, barn, studier, cykling, resor, människor, irritation, glädje och planer på vad jag skulle göra härnäst.
Sedan gick åren.
Det blev en master. En forskarutbildning. Östersund. USA. En avhandling. Nya arbeten och nya platser. Barnen blev vuxna. Människor kom och gick. Några dog. Hus såldes. Fjällbacka gick från att vara en plats att åka till till att bli hemma. Ibland skrev jag mycket. Ibland blev bloggen helt tyst.
Nu har jag börjat läsa den från början och jag läser är en annan berättelse än den jag trodde att jag skrev.
Det finns tidslinjer genom de nästan tjugo åren: om utbildning och arbete, om kroppen, om platserna jag bott på, om mina barn och min mamma, om vänskap och förluster. Men framför allt finns där en berättelse om att steg för steg ta större makt över sitt eget liv.
Redan 2013 skrev jag tre ord som jag nu inser skulle kunna stå som rubrik över mycket av det som hände:
Tiden är min.
Därför tänker jag göra något av TusenTanten som jag aldrig tänkte när jag började skriva den. Det ska bli en bok. Inte en bok där blogginläggen bara läggs efter varandra. Jag vill använda bloggen som ett nästan tjugoårigt samtal med mitt tidigare jag och följa de trådar som jag först nu kan se. Vad trodde jag skulle hända? Vad hände faktiskt? Vilka beslut visade sig förändra allt? Och vilka förändringar märkte jag inte ens medan de pågick?
Det känns lite som att ha hittat ett arkiv över sitt eget liv.
söndag 13 september 2026
Cykelfest och röstmottagare
måndag 7 september 2026
Tartu
onsdag 26 augusti 2026
Harrys namngivning
torsdag 20 augusti 2026
Långtråkigt
måndag 17 augusti 2026
Förkyld
torsdag 13 augusti 2026
Koster
måndag 10 augusti 2026
Förra veckan
onsdag 29 juli 2026
Spontant ut på havet
Trevliga händelser
tisdag 28 juli 2026
Boken
Vi har alla stött på dem – på jobbet, i föreningslivet eller i myndighetens inkorg. De är ofta envisa, upprepande och svåra att nå – de så kallade rättshaveristerna. Ofta har de rätt i sak, men de kan inte släppa taget, vägrar acceptera svar och ställer orimliga krav på att bli hörda. Vad vi sällan pratar om är konsekvenserna för dem som hamnar i skottlinjen.
Ungefär en procent av befolkningen uppvisar rättshaveristiskt beteende, men de kan ta upp till 30 procent av myndigheternas tid. Det orsakar stort lidande, inte bara för enskilda tjänstemän, utan också för kollegor, anhöriga och hela organisationer. Trots detta ligger fokus sällan på de drabbade. Det måste förändras.
Begreppet är laddat. Det används ofta slentrianmässigt och nedlåtande, men det finns också en psykiatrisk aspekt: så kallad "kverulansparanoia", ibland klassad som en form av vanföreställningssyndrom. Samtidigt kan vem som helst i vissa situationer hamna i ett destruktivt mönster. När det sker måste gränser sättas.
Rättshaveristiskt beteende handlar inte längre om att få rätt – utan om att aldrig ge sig. Det tar sig uttryck i massiva mejl, krav på svar, hot om anmälningar och ibland förföljelseliknande beteenden. Ofta riktas ilskan mot en specifik person, som får bära hela bördan.
Och viktigast av allt: vi måste erkänna det lidande som rättshaveristiskt beteende orsakar. För varje person som driver en oändlig kamp, finns det andra som tyst lider – som byter jobb, slutar engagera sig eller blir sjuka. Det är ett demokratiskt problem när de som ropar högst får mest plats.
Det är dags att flytta fokus – inte bort från rättshaveristen, men till dem som drabbas. De behöver vårt stöd. Nu.