Boken

Jag fortsätter att tugga på i min bok om makt och har en del texter att återvinna även om de är skrivna i en annan stil. En hel del debattartiklar har det blivit genom åren baserat på forskning och annat. En av dem handlar om den extrema viljan att vinna makt och är tidigare publicerad i Bohuslänningen. Faktiskt en av de mest lästa, förutom den om teknikinformation i Ny Teknik. 

Vi har alla stött på dem – på jobbet, i föreningslivet eller i myndighetens inkorg. De är ofta envisa, upprepande och svåra att nå – de så kallade rättshaveristerna. Ofta har de rätt i sak, men de kan inte släppa taget, vägrar acceptera svar och ställer orimliga krav på att bli hörda. Vad vi sällan pratar om är konsekvenserna för dem som hamnar i skottlinjen.

Ungefär en procent av befolkningen uppvisar rättshaveristiskt beteende, men de kan ta upp till 30 procent av myndigheternas tid. Det orsakar stort lidande, inte bara för enskilda tjänstemän, utan också för kollegor, anhöriga och hela organisationer. Trots detta ligger fokus sällan på de drabbade. Det måste förändras.

Begreppet är laddat. Det används ofta slentrianmässigt och nedlåtande, men det finns också en psykiatrisk aspekt: så kallad "kverulansparanoia", ibland klassad som en form av vanföreställningssyndrom. Samtidigt kan vem som helst i vissa situationer hamna i ett destruktivt mönster. När det sker måste gränser sättas.

Rättshaveristiskt beteende handlar inte längre om att få rätt – utan om att aldrig ge sig. Det tar sig uttryck i massiva mejl, krav på svar, hot om anmälningar och ibland förföljelseliknande beteenden. Ofta riktas ilskan mot en specifik person, som får bära hela bördan.

Att bemöta detta kräver både kunskap och stöd. Råd till professionella är att svara kort och sakligt, sätta tydliga gränser och ha nolltolerans mot hot. Men det räcker inte. Myndigheter, arbetsgivare och föreningar behöver mer resurser: utbildning, handledning, policyer och möjlighet till snabb professionell hjälp.
Och viktigast av allt: vi måste erkänna det lidande som rättshaveristiskt beteende orsakar. För varje person som driver en oändlig kamp, finns det andra som tyst lider – som byter jobb, slutar engagera sig eller blir sjuka. Det är ett demokratiskt problem när de som ropar högst får mest plats.
Det är dags att flytta fokus – inte bort från rättshaveristen, men till dem som drabbas. De behöver vårt stöd. Nu.