Till Catarina!
Du led länge av din cancersjukdom och före den var
det ryggproblem som gjorde ditt liv besvärligt. Trots det vill jag prata om några
av de roliga sakerna som vi gjorde tillsammans och som gjorde oss till bästa
vänner i over 40 år. Du var en sådan vän som jag alltid har kallat min bästa
vän och som jag byggde min valda familj runt, den familj som man har förutom
sin biologiska familj.
Vi träffades på högstadiet i Uddevalla och gjorde
sällskap till skolan varje dag. Skolvägen, i alla fall för mig, var 8 km och
ingen av oss var speciellt morgonpigg. Vi visste vart vi borde vara på vägen
när de spelade morgonreveljen på I17 i Uddevalla, men det var nog sällan som vi
hade hunnit dit. Britt, jag tror att du räddade oss många gånger genom att köra
oss i din Amazon. Vad som gjorde oss sena, förutom vår morgontrötthet, var att
vi pratade. Vi pratade om allt möjligt och det har vi gjort hela livet, fram
till för några veckor sedan. Utanför min familjs hus i Uddevalla fanns det en
gångbana och vi stod alltid på ett speciellt ställe och pratade. Karins
pratruta blev den biten av gångbanan döpt till av alla som kände oss. Sedan
ringde vi till varandra för att prata vidare. Min mamma har i alla tider undrat
hur mycket vi kunde prata om. Allt säger jag!
Vi fortsatte att upptäcka världen tillsammans. Vi
var med i scouterna, gick på hajk, paddlade kanot, diskuterade snygga killar,
läste läxor, reste på en fantastisk resa till Grekland, bodde ihop här i
Stockholm när jag inte fick något jobb i Göteborg, du hjälpte mig att rätta
skrivningar, gå på konstutflykter, teaterbesök, Bruce Springsteen på Ullevi mm
mm. Ditt sällskap gjorde mig trygg i alla dessa upplevelser! När man har haft
så många upplevelser tillsammans så blev det som om att jag visste vad du
tänkte på och du vad jag funderade på. Du blev en person som alltid fanns där
för mig och som hjälpte mig igenom svåra händelser. Vi fanns där för varandra
med vår vänskap, en sådan vänskap är det inte alla förunnat att uppleva, vilket
gör att det är obeskrivligt svårt att stå här idag och vara ensam i den
vänskapen. Men för att förlusten är så stor för mig, så innebär det ju att
vänskapen och livet med den har varit fantastiskt rikt. Så därför försöker jag
omfamna känslorna och vara tacksam för dem. Även jag absolut inte vill det och
det är alldeles för tidigt. Nu är min värld ensammare, tystare och mer
skrämmande.
Tack för en fantastisk
vänskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar