Jag måste starkt rekommendera alla som har möjlighet, och är intresserade, att åka på en världscuptävling i cykel. Det är spänning, dramatik, en massa trevliga människor runt om, den bästa sportspeakern som finns, gott fika och så en stark beundran för de som kör. Satan i gatan vad det går undan! Och jädrar vad duktig Emma Johansson är.
För mig var det lite som att uppleva ett mini Tour de France, fast på mycket närmare avstånd och mycket lättare att få bra platser.
Och sen var det där med små barn och små bekymmer och stora barn och stora bekymmer. Just nu är jag inte jätteglad i den yngsta sonen som för första gången var ute och roade sig och det slutade med en bra fylla. Som tur var hade han känsla nog att ringa sin far innan han somnade i Haga på lördagsnatten.... Jag hade aldrig fått in honom i bilen, över 1.90 lång och stor som en mindre ladugårdsvägg!
Jag har blivit lite deppad över min dom att ha artros i höften. Visserligen har jag börjat träna igen, men det känns lagom kul och invaliditetskänslan släpper inte riktigt. Sjukgymnasten sa åt mig att inte tänka på prognosen utan att bara finna mig i detta. Inte riktigt min melodi att inte fundera på vad som ev komma ska. Men det finns ju de som har det värre och som skulle göra allt för att byta med mig, men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar