Det är väl det som jag har ägnat en stor del av det senaste året åt. Dels yrkesmässigt och även privat. Saker och ting går framåt, även om det går låååångsamt. Yrkesmässigt så är varenda inplockad högskolepoäng en bit mot målet och jag måste se de som depåer på ett cykellopp.
Mitt kära träben blir så sakteliga bättre och bättre. Fast jag inte alls har någon lust att träna och därför gör jag inte det. Borde väl egentligen vara jättekonstigt för en person som ägnade åtminstone mellan fem - femton timmar i veckan åt detta. Att köra spinning i tre eller fyra timmar var ingen konst för nåt år sen. Inte heller att lördagsträna med "familjen" som då innebar en timma spinning, en timma styrka och sen fyrtifem minuter box. Det ingick ju liksom i vardagen och skulle bara göras.
Hur kan jag då säga att benet blir bättre? Jo, jag var hos samma läkare som jag var hos förra året och han kollade styrkan i foten och den var mycket bättre. Dessutom ska jag få en magnetröntgen av bäckenparti och rygg. Visserligen går det säkert inte att göra så mycket åt det, men jag får i alla fall veta hur det ser ut. Insåg idag att snart är hela kroppen röntgad och genomgången det senaste året. Allt förutom huvudet - som egentligen behöver göras. Att ha två äldre släktingar som har/haft hjärntumör gör ju risken/chansen för detta rätt stor.
Efter dagens läkarbesök - ja, jag har frikort nuförtiden - kom jag på att jag faktiskt kan börja träna. Det blir ju sakta bättre och att stärka upp ryggen borde inte göra det hela sämre. Dax att skrida till verket...
Kunde inte låta bli att ta en spruta mot TBE när jag ändå var på en läkarmottagning som erbjöd detta. TBE finns ju i nåt stråk i Fjällbacka och mitt psyke tål inte fler sjukdomar. Jag fråga mamma om hon hade vaccinerat sig, svaret blev att hon åt vitlök! Hepp, är väl det som jag kan säga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar