Lycka

Efter en fantastiskt skön sommar - ja, när allt ordnade sig för brorsan och han överlevde (denna gång också). En av de stora anledningarna till att det var så skönt är dessa:

Kristians bröllop var fantastiskt att uppleva - en underbar känsla i kroppen att se sin egen son så glad och lycklig!! Bara den känslan är värd allt slit och släp genom åren (tack alla innebandymatcher, körda mil, jobbiga samtal etc).

I den stora sorgens famn

Mycket har livet gett mig, men det här var en av de värre smällarna. Detta är vad som hände mig. När Cat dog så blev jag först befriad – jag behöver inte åka till Stockholm, sitta på ett sjukhem och se denna fantastiska och kloka människa tyna bort, bli svullen av cortison, se ut som en heroinist på grund av morfin eller inte komma ihåg vad jag heter. Sedan kommer den fruktansvärda sorgen som gör att jag ligger på min säng, stirrar upp i taket en hel kväll och funderar på om jag ska komma upp någonsin igen. När jag försöker jobba svarar jag studenter fel, kan inte koordinera grupparbeten etc. Att i detta få reda på att J-E drunknat gör inte saker och ting bättre. Känslan av att hur dum kunde du vara, drömma om kroppen som ligger under isen med det svarta håret som skvalpar runt i vattnet. Eller helt plötsligt känna värmen från dig i min säng (nej, där har du inte legat på flera år). Gå och spinna och se dig vända dig om och fråga mig om jag vill ha en kram (nej, svettkramar är inte min melodi i livet). Sitta längst bak i spinningsalen, ifall tårarna kommer att strömma ner. Gå från att vara en hyfsat funktionell person till att inte hitta saker i mitt eget hem, inte kunna köpa biljetter till Gbg och Stockholm eller hitta ut från vårdcentralen. Det gick fort!

Att inse att sömn och mat är viktigt nu – gå ner på basala förmågor i livet och se till att de fungerar ordentligt. Att inte gå ut ur lägenheten på en vecka och titta på alla TV-program som finns. Att gå på en begravning och gråta så att du inte kan prata, hålla ett begravningstal till din bästa vän och få applåder för detta! Skita i att göra saker som du normalt gör, för det spelar ju ingen roll – vi ska ju alla snart dö! Bli förbannad när gamla cyklistvänner lovordar någon som hade stora pengaskulder och som du petade igång för att betala dem. Och att sakta, sakta inse att han hjälpt dig till att bli en mer kärleksfull person och komma ihåg när han byggde altanen till ditt hus och hur bra det var att ligga bakom hans cykelrumpa för att komma upp för Hallandsåsen. Att sakna att ringa till Cat, som alltid kom med bra insikter om dina problem och fick dig på gott humör. Det blir aldrig mer chips och vin i din lägenhet!! Eller inse att veckan i Grekland blev er sista resa tillsammans!

Sorgen gör att jag har svårt för omskakande saker – som t ex en människa som går omkring med ett softgun på Campus, terrorister i Stockholm, att sönerna inte svarar i telefon, tanken på en mamma som snart kommer att saknas mig. Jag är väldigt glad för den kurator och diakon som jag har gett mig stöd för att komma vidare denna hemska vinter. Detta mina vänner är en del av sorgens ansikte i mitt liv!  

Today's inspiration

She got talent, personality, and loves what she is doing!!

Happy Friday!

A day with a bad trigger

Today, I made an awful experience. I had a seminar, discussing the purchase process with distance students. I checked my phone after class - there is a gunman on Campus!! This incident triggered my body to start feeling like a hunted person, although I wasn´t in danger. I just felt so stressed in this situation and had to go home. I know it is due to my sorrow, but I don't want to react like this. The situation was not any better due to no information from our management. It took two hours until we got any precise information and the information was on web pages, which required you to log in. Bad way to treat your personal.

Anyway, the evening was really good. Camilla and I went to a dancing evening at Östersunds Bugg & Rock'n'roll club. Nice friends, helping me to dance better and I got an hour of practice. Just pure happiness!

Beatiful video

Sorrow

Lyrics

Sorrow found me when I was young,
Sorrow waited, sorrow won.
Sorrow that put me on the pills,
It's in my honey it's in my milk.
It's only about half a heart alone
On the water,
Cover me in rag and bones, sympathy.
'Cause I don't wanna get over you.
I don't wanna get over you.

Sorrows my body on the waves
Sorrows a girl inside my cage
I live in a city sorrow built
It's in my honey, it's in my milk.
It's only my half of heart alone,
On the water,
Cover me in rag and bones, sympathy.
'Cause I don't wanna get over you.
I don't wanna get over you.

It's only my half of heart alone,
On the water,
Cover me in rag and bones, sympathy.

'Cause I don't wanna get over you.

I don't wanna get over you.

Written by Aaron B. Dessner, Matthew D. Berninger • Copyright © Warner/Chappell Music, Inc

Sunday

Early morning - woke up at 6 a.m. and went off to FriskisoSvettis for four hours off biking. The famous Swedish cross-country ski race, Vasaloppet, started today and we usually bike until the winner crosses the finishing line.

Went off to eat a pizza and then to a theatre. Today, we celebrate feminism in my town. A lot of inspiring speakers on various stages!

Ebba Witt-Brattström, an amazing Swedish professor in literature

Today's goodbye

Today the world, and I, say good bye to this fellow, drowned while he ice-skated on Siljan. May you rest in peace! And maybe chat with Freddy Mercury :)

One view today

Lots of stuffed happened today; I went to a Personal Trainer session, to my therapist to talk about my sorrow, discussed stuff with colleagues, read some papers, and went to cyclist spinning at Friskis&Svettis. Here is a pic of one of today's views:

Mitt avskedstal

Här kommer det tal som jag höll på Catarinas begravning (och för er som inte känner Catarina var hon min bästa vän i över 40 år):

Till Catarina!

Du led länge av din cancersjukdom och före den var det ryggproblem som gjorde ditt liv besvärligt. Trots det vill jag prata om några av de roliga sakerna som vi gjorde tillsammans och som gjorde oss till bästa vänner i over 40 år. Du var en sådan vän som jag alltid har kallat min bästa vän och som jag byggde min valda familj runt, den familj som man har förutom sin biologiska familj.

Vi träffades på högstadiet i Uddevalla och gjorde sällskap till skolan varje dag. Skolvägen, i alla fall för mig, var 8 km och ingen av oss var speciellt morgonpigg. Vi visste vart vi borde vara på vägen när de spelade morgonreveljen på I17 i Uddevalla, men det var nog sällan som vi hade hunnit dit. Britt, jag tror att du räddade oss många gånger genom att köra oss i din Amazon. Vad som gjorde oss sena, förutom vår morgontrötthet, var att vi pratade. Vi pratade om allt möjligt och det har vi gjort hela livet, fram till för några veckor sedan. Utanför min familjs hus i Uddevalla fanns det en gångbana och vi stod alltid på ett speciellt ställe och pratade. Karins pratruta blev den biten av gångbanan döpt till av alla som kände oss. Sedan ringde vi till varandra för att prata vidare. Min mamma har i alla tider undrat hur mycket vi kunde prata om. Allt säger jag!

Vi fortsatte att upptäcka världen tillsammans. Vi var med i scouterna, gick på hajk, paddlade kanot, diskuterade snygga killar, läste läxor, reste på en fantastisk resa till Grekland, bodde ihop här i Stockholm när jag inte fick något jobb i Göteborg, du hjälpte mig att rätta skrivningar, gå på konstutflykter, teaterbesök, Bruce Springsteen på Ullevi mm mm. Ditt sällskap gjorde mig trygg i alla dessa upplevelser! När man har haft så många upplevelser tillsammans så blev det som om att jag visste vad du tänkte på och du vad jag funderade på. Du blev en person som alltid fanns där för mig och som hjälpte mig igenom svåra händelser. Vi fanns där för varandra med vår vänskap, en sådan vänskap är det inte alla förunnat att uppleva, vilket gör att det är obeskrivligt svårt att stå här idag och vara ensam i den vänskapen. Men för att förlusten är så stor för mig, så innebär det ju att vänskapen och livet med den har varit fantastiskt rikt. Så därför försöker jag omfamna känslorna och vara tacksam för dem. Även jag absolut inte vill det och det är alldeles för tidigt. Nu är min värld ensammare, tystare och mer skrämmande.

Tack för en fantastisk vänskap!