Tiden är min

Det är skönt att före första gången på många, många år ha tiden för mig själv. Jag bestämmer vad jag gör med min tid och skapar det liv som jag vill ha själv. I början kändes det väldigt konstigt men nu är det bara helt underbart. Inga söner som ska köras till någon innebandymatch eller till några kompisar. Ingen sambo eller man som vill att vi ska göra något med hus eller något annat måste. Bra, skönt och väldigt trevligt.

Nu är nästa uppgift att bygga upp ett bra kompisgäng som vill göra saker som jag tycker är roligt. Finns en del sådana i Östersund där man är mer sportintresserade än i Gbg. Jag får fundera på vart jag vill bygga upp gänget och hur det ska ske. Men på något sätt ska jag göra det!

Spinnande i nästan tre timmar. Kul och lätt euforiskt under vissa delar. Känns så fantastiskt skönt att kunna göra det och inte ha ont någonstans eller inte ha muskelkraft i benet. Hoppas, hoppas att det fortsätter på detta vis!

Ha det bäst!

Blandar gammalt och nytt

Det gamla livet kommer tillbaka till en viss del - spinnar för glatta livet när det finns tid och rum för det. Går över förväntan även om jag inte alls är i klass med hur det var och de som spinnar bredvid mig kan. Men jag är glad och lycklig över att det går så bra som det gör och sedan får jag köra på så länge som det går.
Det nya är att jag jobbar vidare med min forskning. Känns som om det lossnar mer och mer vad jag ska göra. Det kan bli riktigt intressant det här och jag hoppas på en bra och intressant fortsättning. Finns en sak jag måste blir bra på först och det är att skriva på engelska. Det blir bättre och bättre och jag skulle känna mig bra mycket säkrare om jag åkte till ett engelskpratande land ett tag. Hoppas komma iväg på detta i början på nästa år.   

För 24 år sedan

åkte jag och min fd man in till BB för att få vårt första barn - underbara Kristian blev det! Jag är glad och stolt över honom och så tacksam för allt som han har lärt mig. Innebandy, motivation, diskussion, struktur osv. Han är en viljestark person med ett stort hjärta som vill att alla ska följa med - fåraherden kallade jag och hans pappa honom ibland. Vi har haft våra duster och även våra underbart roliga stunder. Jag har varit glad, rädd, ledsen, stolt över honom - precis som alla andra föräldrar är.

Det blir en skön och rolig middag imorgon och jag ser fram emot att få skratta med dig!

   
Och bilden måste ju bara vara i innebandymunderingen :-)

Energi och vilja

Återigen är jag placerad i samma fack - gör för mycket och vill för mycket. Konstigt att jag alltid ska behöva vara lagom, tillbakadragen för att det ska passa andra. För min egen del blir jag mest full i fniss inombords nu för tiden. Den som säger att jag gör för mycket förstår inte att använda energin i mig och det finns alltid annat att lägga den på. Det har jag lärt mig nu, men det fanns en tid när jag tog illa vid mig och försökte ändra på mig. Nu bryr jag mig inte om det utan vet att det finns annat att göra och att det alltid kommer nya spännande saker runt hörnet.

Kram o god natt!

Om lätt översitteri

Det är alltid spännande att göra nya saker eller träffa nya människor. Många är trevliga och visar sina bästa sidor mot mig - de är nyfikna och ser fram emot att få lära sig nya saker. Kul och inspirerande! Andra håller på sig, sin information och sin kunskap. De kan till och med använda den emot mig vilket jag tycker är mycket fascinerande. Det hände mig senast i veckan då saker jag har frågat efter plötsligt blev allmänt känt i ett sammanhang där det vändes emot mig. Och jag blir lika fascinerad och inombords får jag ett litet skrattanfall. Min tanke blir snabbt - trodde du inte att jag visste vad du sysslar med och tror du att jag någonsin kommer att lite fullt ut på dig? Lätt förpassad till en viss sida i livet - inte så att jag kommer att diskriminera, bara akta mig noga för att ha ett tätt samarbete med den personen igen!

Ett annat sätt är att använda sin kunskap och tala om att jag inte har den - d v s jag kan inte bedöma situationen eller göra det hela rättvisa. Finns olika sätt att göra det, tala om hur mycket av ett visst ämne man har läst, hur länge man har jobbat med en viss sak etc. Samma känsla kommer inombords och samma slutsats blir det!

Ett tredje sätt är att tala om att jag är för tjock och snart kommer att få diabetes eller hjärtinfarkt. Det finns personer som ägnar sig åt det och jag blir lite full i fniss här med. Har du sett mina värden och är du utbildad läkare? Oftast är svaret nej! Givetvis ska jag träna efter min förmåga och hålla mina värden bra, men jag klarar av att hantera det själv. Tyvärr sätter min höft käppar i hjulet ibland och hade jag kunnat hade jag tränat så mycket mer.

Ett fjärde sätt är att fråga efter om jag har familj - indirekt om jag är singel - och ägnar mig för mycket åt mitt jobb som en kompensation. På eget val är jag singel och tycker det är skönt. Försöker hålla relationerna till de som betyder något bra och vårda den. Njuter och tycker att det är skönt att jobba när jag vill och så mycket som jag vill - ibland mycket och ibland inte alls. Och jag försöker ta plats och göra det som ska göras bra. Ser inget större fel i det!  

Jag frågar efter hjälp med personer som jag känner förtroende för och jag vet att har bra kompetens som de vill dela med sig av. Jag känner mig trygg i deras sällskap och vågar blotta mig och få bra feedback - inte ett fördömande!

Kärlek till er alla!

Och när vintern är som värst drömmer jag mig tillbaka till i somras - ett fullt Ullevi och en man med enorm utstrålning -    Brucan !
    

Rädsla

Pratade med mamma idag och nämnde i förbifarten att jag skulle ut och gå på isen på Storsjön. Ett underbart nöje som absolut inte blir sämre av att det är få minusgrader och vindstilla. Mammas svar var att jag borde ha isdubbar med mig - behövs absolut inte när isen är tjock, tjock och skottad. jag funderade på hennes svar och inser att det kommer från min mormor. Mormor som var med om att förlora sin pappa i unga år när han fick lunginflammation och dog av det. Och mormor förlorade dessutom sin syster när hon skulle få sitt första barn. Mormors syster dog i barnsäng - hon föblödde. Mormor var för mig en ängslig äldre dam som mest förmanade och som lärde mig att äta fransk dessertost. Givetvis beror det på att hon dog när jag var tio år - morfar levde mycket längre och vi hade en helt annan kontakt.
Så min mamma har varit en liten hönsmamma - inte i alla lägen men i alla fall när det gäller att vi ska göra sportiga saker. Kanske därför som jag är fascinerad av sport och bestämde att sönerna inte skulle få samma rädsla med sig.
När jag tänker tillbaka är jag glad över den medicinska utvecklingen - mormors pappa hade överlevt idag och absolut hennes syster. Tänk vad annorlunda livet hade blivit för oss alla om det varit så redan då.

Ger er även en bild från dagens underbara vy från isen - helt underbart!