Mycket har livet gett mig, men det här var en av
de värre smällarna. Detta är vad som hände mig. När Cat dog så blev jag först
befriad – jag behöver inte åka till Stockholm, sitta på ett sjukhem och se
denna fantastiska och kloka människa tyna bort, bli svullen av cortison, se ut
som en heroinist på grund av morfin eller inte komma ihåg vad jag heter. Sedan
kommer den fruktansvärda sorgen som gör att jag ligger på min säng, stirrar upp
i taket en hel kväll och funderar på om jag ska komma upp någonsin igen. När
jag försöker jobba svarar jag studenter fel, kan inte koordinera grupparbeten
etc. Att i detta få reda på att J-E drunknat gör inte saker och ting bättre.
Känslan av att hur dum kunde du vara, drömma om kroppen som ligger under isen
med det svarta håret som skvalpar runt i vattnet. Eller helt plötsligt känna
värmen från dig i min säng (nej, där har du inte legat på flera år). Gå och
spinna och se dig vända dig om och fråga mig om jag vill ha en kram (nej,
svettkramar är inte min melodi i livet). Sitta längst bak i spinningsalen,
ifall tårarna kommer att strömma ner. Gå från att vara en hyfsat funktionell
person till att inte hitta saker i mitt eget hem, inte kunna köpa biljetter
till Gbg och Stockholm eller hitta ut från vårdcentralen. Det gick fort!
Att inse att sömn och mat är viktigt nu – gå ner
på basala förmågor i livet och se till att de fungerar ordentligt. Att inte gå
ut ur lägenheten på en vecka och titta på alla TV-program som finns. Att gå på
en begravning och gråta så att du inte kan prata, hålla ett begravningstal till
din bästa vän och få applåder för detta! Skita i att göra saker som du normalt
gör, för det spelar ju ingen roll – vi ska ju alla snart dö! Bli förbannad när
gamla cyklistvänner lovordar någon som hade stora pengaskulder och som du
petade igång för att betala dem. Och att sakta, sakta inse att han hjälpt dig
till att bli en mer kärleksfull person och komma ihåg när han byggde altanen
till ditt hus och hur bra det var att ligga bakom hans cykelrumpa för att komma
upp för Hallandsåsen. Att sakna att ringa till Cat, som alltid kom med bra
insikter om dina problem och fick dig på gott humör. Det blir aldrig mer chips
och vin i din lägenhet!! Eller inse att veckan i Grekland blev er sista resa
tillsammans!
Sorgen gör att jag har svårt för omskakande saker
– som t ex en människa som går omkring med ett softgun på Campus, terrorister i
Stockholm, att sönerna inte svarar i telefon, tanken på en mamma som snart
kommer att saknas mig. Jag är väldigt glad för den kurator och diakon som jag
har gett mig stöd för att komma vidare denna hemska vinter. Detta mina vänner
är en del av sorgens ansikte i mitt liv!
